15 sekunders kändisskap.

Britney Spears blev attackerad av en mexikanare under ett uppträdande i helgen.
Det finns en ny stresssjukdom, symptomen är ångestattacker vid tillfällen då inte statusrutan på Facebook har blivit uppdaterad på länge. Den är dokumenterad.
Jag vill att tiden ska stanna. Mina ångestsymptom härstammar från lite mer banala situationer än SUA (Status Update Anxiety). Jag behöver hinna ikapp. Det är för mycket nu. Jag har funderat hur jag ska klara av det och har krympt listan till två återstående alternativ. Alternativ 1; Få tiden att stanna för alla andra utom dig själv. Ta den tiden på dig du vill att avsluta alla åtagande som tar för lång tid. Självklart åldras man inte under tiden. Så i praktiken skulle man kunna ta en, två månader på sig att lösa problemen. Alternativ 2; Införskaffa små doser av anfetamin, så stora att det är ofarligt. Lite som människor diagnoserade för narkolepsi och ADHD har. För att piggna till och skärpa koncentrationen.
Synd att inget av alternativen är ett alternativ.
Jag orkar inte. ÅÅHHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAA
Igår läste jag ett inlägg författat av min bror om att inte ha den barnliga bekymmerlösheten kvar. Jag låg vaken fram till tre och tänkte på det. Jag saknar min bekymmerlöshet.

Om Gyllene År

Mina besök på sidan 

börjar bli allt mer sporadiska. 

Men det känns som att det är 

okej att släppa det nu. 

Det blir lite för mycket bara. 

Återkommer när jag får tillbaka 

min frihet och spontanitet, 

någon gång till sommaren ungefär. 

Till dess, lev bäst livet är en fest

                                      .

Kallt kaffe

Jag har fått en ögoninflammation och mina ögonlock är nu i storleken av två marshmallows.

In the house of bambu!

http://www.youtube.com/watch?v=CZSanKGEoaY&feature=related

Amen, om man har satt sig på nåns bebis, så att den dog.. Då kan man säga såhär "ursäkta".

Bonjour tristess

Nu är det professionellt kartlagt.

Idag klargjorde Cosmopolitan för mig varför jag ser inköp av allt möjligt som tillfredsställande och i högsta grad kan kallas för missbrukare av shopping. 

Jag är uttråkad.

Så uttråkad.

Nu skulle även jag vilja påstå att man inte ska tro på vad som står i Cosmo, men det var inte ens anledningen till min insikt. Den hjälpte bara lite på traven.

Det är inte heller så att jag inte gör någonting och rastlöst ligger i min säng och klagar. Det händer saker inprincip hela tiden, problemet är att det är samma procedur som det varit de senaste tre åren.

Åh!

Nu brainstormar jag för glatta livet i min sökan efter en lösning på det!

Bonjour tristess

Gossip Girl blir bara bättre och bättre. Säsong två, yummie.

Somewhere over the rainbow

Det står en fåtölj i mitt rum. Det står en stor underbar, svart fåtölj framför min golvlampa i mitt rum. Jag vill att den alltid ska stå här.

Jag vill att jag alltid ska kunna slå mig ner här med 52 lila Alpaca maskor, en filt, Israels sköna toner och beskåda mitt rum från den enda vinkeln som gör det rättvisa.

Mys i koncentrerad form.

En sen kväll i början av augusti anlände jag till två vita hus nere vid en vik. Ett hus fyllt med ungdomar samlade runt ett bord, lite för nära varandra i en soffgrupp, för att göra plats åt alla.

Över det andra huset låg en mörk slöja av sömn.

Mina skor var svåra att ta snöra upp. Blickar, nya ansikten.

Artighetsfraser.

Vägen som ledde ner till lertångsviken var täckt i mörker och kantad i stycken av en gärdsgård. Några meter bakom längan av sten, mellan grupperingar av enbuskar ligger två av ungdomarna på marken och blickar upp mot himlen.

Något som inte en förbipasserande skulle lägga märke till då de helt smälter in i mörkret bortsätt från två glödande prickar som ger ifrån sig ett svagt, rött ljus och oregelbundet rör sig i en bågformad bana för att sedan återkomma till en och samma punkt.

Röken ringlar vit upp mot den stjärnbeklädda himlen. Det är nästan vindstilla och det våta gräset lämnar runda mörka områden på min tröja och mina jeans.

Nästan tysta ligger vi och håller utkik efter stjärnfall. 

En stjärna faller, det går snabbt och efteråt syns ingenting alls.

Jag rullar upp på dig i ett försök att undkomma daggen vars avtryck börjat leta sig in på min hud.

Missar tre stjärnfall.

Ligger ensam på marken igen.

Nytt stjärnfall.

Min hand letar efter ett fragment av värme i den kalla natten. Bara några centimeter efter början av sin färd hittar den dig.

Ingen rök svävar iväg och förbinder sig med den kyliga luften längre.

Några meter bakom en gärdsgård ligger två ungdomar i gräset, helt osynliga för någon utanför.

Det är mörkt.

Det är tyst.

Det är vi.

I like the dark and I think to myself

What a wonderful world